Herregud vad jag är trött på den här bloggen. På den här människan som skriver den. Den här ledsna lilla människan som bara ser mer och mer tragisk ut för varje inlägg.
Arkiv för augusti 2012
En bild säger mer än tusen ord.
Uppdatering
Tänkte slänga in en snabb uppdatering innan jag åker hem till Cajsa på lunch. Vet egentligen inte vad jag ska skriva, känns inte som att det är så intressant för er att läsa om hur sorglig och eländig jag är.
Men jag hade en bra kväll i lördags, vi hade grillkväll med jobbet och sedan gick vi all in på Harrys. Längesedan jag dansade så mycket. Sen blev det efterfest, både en och två gånger. Kom hem strax efter 6 på morgonen och tro det eller ej så var det inga problem att somna då.
Vet att en del kanske tycker att det är konstigt att gå ut och roa sig så nära inpå men något måste jag ju göra för att tänka på annat. Eller inte tänka alls vilket är väldigt skönt just nu.
Sedan var ju inte mitt mål att gå ut och ragga men det tror jag att de flesta fattar. Jag är inte ett dugg intresserad av att träffa någon ny, jag är ju fortfarande helt förkrossad över att det har blivit som det har blivit.
Jag umgås gärna med folk och jag är väldigt tacksam över att alla är så snälla, men om man har några andra avsikter så får man gärna hålla sig borta. Jag älskar fortfarande Daniel över allt annat och det kommer att vara så en lång tid framöver.
Lever.
Har inte så mycket att skriva här, tänkte mest bara tala om att jag lever. Tack för alla fina sms och meddelanden. Jag är så glad att det finns fina människor som bryr sig om mig. Förlåt för att jag inte svarar på så många av dem men jag vet att ni finns där.
Ni som undrar om ni kan göra något, det är gulligt men det kan ni ju inte. Ingen kan göra något för att ändra allt detta. Men jag är glad att ni finns.
Jobbar idag, kortdag som tur är. Orkar inte riktigt att vara trevlig några längre stunder. Samtidigt är det skönt att komma ut och göra något och inte bara sitta och tänka.
All I ever did was love you
Värre än något annat.
Jag trodde att jag visste precis hur ont livet kunde göra. Jag trodde att jag hade varit med om det värsta som finns. Att det bara kunde bli bättre.
Så himla fel jag hade.
Ni som vet hur jag mådde i våras när min pappa var sjuk, jag trodde att det var det värsta. De dagar han låg i respirator och jag var helt övertygad över att han skulle dö, det trodde jag var det svåraste någonsin.
Jag mår hundra gånger sämre nu. Då fanns det i alla fall ett litet hopp att klamra sig fast vid. Det gör det inte nu.
Ärligt talat så känns det som att om det är såhär livet ser ut nu så vet jag inte om jag är intresserad längre. Jag vill inte finnas i en värld där saker kan göra såhär ont.
I förrgår sa jag till en kompis ”Det är nu min bästa tid börjar, det är nu det vänder”.
Och det gjorde det ju.
Det blev värre än någonsin.