Arkiv för augusti 2018

Vi äter mer och mer vegetariskt, fisk och skaldjur hemma nu och jag vet många som vill göra samma sak men inte vet riktigt vad de ska laga. Så här kommer lite inspiration från vår matvecka!

Måndag: Lobster Rolls

Jag har varit så sugen på att testa Lobster rolls så jag googlade recept och kombinerade två jag tyckte lät både goda och lätta. Eftersom färsk hummer är både dyrt och svårt att få tag på en måndag i Västervik så bytte jag ut den mot kräftor.

I röran blandade jag alltså:

1 burk grovhackade kräftstjärtar, ca 200 gr

1/2 tärnat äpple

3 stjälkar selleri i tunna skivor

3 stora skedar majonnäs (här kan man ju öka eller minska mängden beroende på hur krämig röra man vill ha)

Lite svartpeppar och lite hackad gräslök på toppen

Vi skulle även haft några stänk tabasco i men det hade vi ingen hemma.

Bröden är brioche-korvbröd och innan jag lade i röran stekte jag dem med insidan nedåt i smör.

Detta var veckans godaste och gick så snabbt att göra.

Tisdag: Falafelsallad med vitlökssås 

Precis som det låter, en blandad sallad med stekt falafel och en sås gjord på créme fraiche, lite majonnäs, en vitlöksklyfta och lite italiensk salladskrydda. Vi testade Oatly havrefraich och den var toppen. En enkel, god och snabb middag.

Onsdag: Torsk, potatis och brynt smör

Denna middag glömde jag fota men hittade en gammal bild på samma rätt. Ugnsstekt torsk med persilja och citron på, kokt potatis, lite grönsaker, riven pepparrot och brynt smör. Toppa med räkor för lyxigare känsla. En perfekt rätt både till vardags och lite festligare tillfällen.

Torsdag: Sallad med rödbetor, feta och ”fakeon”

Ännu en snabb sallad. Jag blandade bladspenat och avokado på en tallrik, lade på rödbetor och fetaost som bakats i ugnen i 20 min med lite honung och havssalt. Toppade med knaperstekt vegetariskt ”bacon”, även kallat fakeon här hemma. Jag köper alltid fördigkokta rödbetor eftersom de går snabbare i ugnen. Älskar den här rätten just nu!

Fredag: Carbonara med Halloumi

Supergod vegetarisk variant på carbonara. Lätt att göra och det blev mycket mat. Denna kommer vi definitivt att göra igen. Recept hittar ni HÄR

Äntligen har jag tagit mig tid att skriva det här inlägget. Det har ju tagit minst sagt lång tid med tanke på att Philip snart är fem månader.

Men here we go! Varning för långt inlägg!

Philip var beräknad den 13/3 men eftersom han var lite större än genomsnittsbebisen och jag hade mer fostervatten än normalt så hade barnmorskan förvarnat att han kunde komma tidigare.

Så den 5:a Februari gick jag hem från jobbet och ställde in mig på att föda barn när som helst. Veckorna gick men inga tecken på att det skulle starta och när den 13/3 kom var jag sååå klar med att vara gravid.

I Västerviks kommun där jag bor blir man igångsatt i vecka 42+0, något som jag skrattat lite åt när barnmorskan sa. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva vänta så länge.

Vecka 42 kom och när vi var på vår sista kontroll hos en barnmorska jag inte varit hos innan konstaterade hon att jag inte var det minsta öppen/mogen.

Jag hade bara läst skräckhistorier om igångsättningar så när jag gick ifrån det besöket grät jag. Jag hörde även av mig till MVC och bad dem om ett kjejsarsnitt eftersom jag hade fått intrycket att det var så de flesta igångsättningar slutade ändå.

Under hela graviditeten hade jag sagt att det sista jag ville ha var en lång utdragen förlossning…

När det var dags för igångsättning försökte jag ändå vara positiv. När vi rullade in på parkeringen till BB på morgonen den 28/3 tänkte jag att ”ikväll har jag min bebis”.

HAHA! Tänkte alla högre makter som just idag sett till att det var smockfullt på förlossningen och eftersom jag fortfarande inte var det minsta öppen så fick vi ta våra väskor och åka hem.

Det antiklimaxet är svårt att beskriva. Det var som att all energi jag lyckats skrapa ihop bara försvann. Så hemskt.

Vi åkte hem och spenderade dagen och kvällen i soffan. Jag hoppades lite på att det skulle dra igång av sig själv men ingenting hände.

På torsdagen den 29/3 gjorde vi oss redo igen. Den här gången fick vi stanna och komma in på ett rum på förlossningen. Jag var fortfarande inte ett dugg öppen eller mjuk. Frågade om de inte bara kunde snitta på en gång för jag var så otroligt trött på att vara gravid.

Men istället bestämdes det att jag skulle få medicin som skulle skynda på allt, Cytotec, med jämna mellanrum. Alla i personalen var så gulliga och positiva så vi rycktes med och hoppades att något skulle hända under dagen.

Men icke! Efter ett dygn hade absolut inget hänt. Inga värkar, ingen öppenhet och definitivt ingen bebis.

Jag hade hoppats att det skulle finnas någon annan metod att testa dag två men det blev ännu ett dygn med Cytotec. Det enda positiva jag har att säga om den var att den inte smakade något.

Jag var så besviken på kvällen när ingenting hade hänt. Kände sån enorm hopplöshet eftersom inget hände. Började tvivla på att det någonsin skulle komma någon bebis.

Dag tre, den 31/3 kände både vi och personalen att något måste hända så de satte in en ballongkateter som skulle öppna upp lite. Det var inte det skönaste jag varit med om. Det gjorde inte ont men känslan av att något trycker från insidan tyckte jag var sjukt obehaglig.

När jag öppnat mig några få centimeter och ballongen åkte ut tog barnmorskan hål på fosterhinnorna. Jag hade fått för mig att det skulle kännas obehagligt men det kändes inget alls. När vattnet gick kändes det däremot som att jag kissade på mig. Sjukt märklig känsla.

Här blev jag ändå lite mer motiverad för nu hände det ju något. Nu hade vi liksom börjat och jag såg slutet på den evighetslånga resan.

Vattnet togs vid 14.00 och efter ett tag började jag få små värkar. Men inget som gjorde särskilt ont och jag öppnade mig inte särskilt mycket. Så det sattes ett värkstimulerande dropp.

Efter det blir tidsbegreppet lite luddigt. Jag minns att jag fortfarande var ”med” vid 17.00 när middagen serverades så fram till dess klarade jag mig på panodil som smärtstillande.

Runt 19-20 hade jag droppet på max och det började göra riktigt ont så jag bad att få testa lustgasen. Tyckte först inte att den hjälpte så mycket men efter ett tag blev den min bästa vän.

Det jag minns mest från den här tiden är att vi hade rätt kul jag och R. Jag hade ju sagt att jag ville ha kul och en lättsam stämning och det hade vi verkligen.

Nackdelen med lustgas är ju att man blir lite borta så jag minns inte riktigt allt från den här tiden. När jag har ont går jag dessutom in i mig själv och när jag tänker tillbaka känns det som att jag bara satt på min pilatesboll med lustgasen och blundade.

Vid 22 tiden var det skiftbyte och min favoritbarnmorska kom in. Hon tyckte att det var dags för epidural eftersom jag sagt innan att jag ville ha det. Jag hade varit så nervös för den eftersom jag är spruträdd men just där och då gjorde det riktigt ont så jag kände lite att en nål mer eller mindre inte spelade så stor roll.

Epiduralen var på riktigt det bästa som kunde hända just då. Från att ha haft värkar med några få minuters mellanrum i ett par timmar så kändes ingenting. Sticket gjorde inte det minsta ont och jag upplevde inget obehag av bedövningen.

När narkosläkaren som satte bedövningen skulle gå sa jag typ ”Nej, du kan stanna här. Jag tycker om dig så mycket”. Då skrattade han men med facit i hand så kunde han faktiskt ha stannat kvar.

För runt midnatt när när samma läkare som undersökt mig på morgonen kom in igen och upptäckte att jag fortfarande bara var några få centimetrar öppen trots fullt värkarbete i 8 timmar så bestämde hon att det var dags för ett snitt.

Den lättnaden jag kände när hon sa det går inte att beskriva. Jag var så fruktansvärt trött, både i kroppen men mest i huvudet. Att jag var klar med min del och att de tog över var så skönt.

Jag vet inte om det var all lustgas och bedövning, att jag var sååå trött eller att det var en så annorlunda situation men jag minns inte mycket av tiden innan snittet.

Narkosläkaren kom tillbaka och lade in mer bedövning, en sjuksköterska förberedde mig för operationen (tvättade och rakade snittområdet) och R fick på sig söta små sjukhuskläder. Här tyckte jag fortfarande att livet var helt ok och jag minns att vi skrattade åt att R såg ut som någon i serien Scrubs och skämtade om allt möjligt.

Det gick väldigt snabbt att fixa med allt och runt 01 rullades jag iväg till operationen.

Här vet jag inte vad som hände riktigt men av någon anledning blev jag livrädd för att bedövningen skulle släppa och jag frågade läkaren 1000 gånger om han var säker på att jag inte skulle känna något. Var också livrädd för att något skulle gå fel och att jag skulle behöva sövas. Det har jag en enorm skräck för.

Själva snittet gick så snabbt och var absolut inte obehagligt. Det kändes som att de bara tryckte på magen några gånger och helt plötsligt från ingenstans, kl 01.53 den 1/4 höll de upp vad jag tyckte var den längsta bebisen jag någonsin sett.

Det var en så surrealistisk upplevelse och nu i efterhand kan jag känna att jag gick lite miste om det där magiska ögonblicket när man får upp sin bebis på bröstet. Det är jag lite ledsen för.

Jag fick ju givetvis titta på honom men eftersom jag satt fast med dropp i båda armarna kunde jag inte hålla honom. Så R och barnmorskan gick iväg med honom och jag låg kvar och blev ihopsydd.

Tiden efter snittet var ingen härlig tid. Jag förlorade en hel del blod, livmodern drog inte ihop sig som den skulle och jag var så utmattad. Jag fattade verkligen ingenting.

Jag fick medicin för att livmodern skulle dra ihop sig och överreagerade på den. Det i kombination med att jag förlorade blod gjorde att jag började skaka okontrollerat i hela kroppen och frös som att jag skulle stå naken i 30 minus. Det var så vidrigt. Jag kunde inte ens hålla Philip för jag hade ingen kontroll över mina armar.

Jag var faktiskt helt övertygad om att jag höll på att dö ett tag och var så ledsen över att jag aldrig skulle få hålla min bebis. Just den här biten av förlossningen är anledningen till att jag väntat så länge med att skriva det här inlägget. Den är så jobbig att tänka tillbaka på.

Men runt 5-6 på morgonen avtog skakningarna och barnmorskan kom och lade Philip hos mig. Det ögonblicket var verkligen magiskt. Jag var i mål. Graviditeten och förlossningen var över och bredvid mig låg en helt perfekt och fin liten bebis. Min bebis.

Om jag ska sammanfatta förlossningen så var den efter omständigheterna helt ok. Den var väldigt långdragen innan den kom igång ordentligt men jag måste säga att själva smärtan i värkarna inte var så hemsk som jag hade trott. Med lustgas och epidural var den helt hanterbar. Epiduralen gjorde inte ont och själva kjejsarsnittet var en positiv upplevelse.

Det enda jag tyckte var riktigt hemskt var timmarna efter snittet. Men det sättet som min kropp och kanske framförallt mitt psyke reagerade på hade ingen kunnat förutse så jag lastar verkligen inte personalen för att det var en jobbig upplevelse.

Om jag någon gång ska föda barn igen kommer jag att jobba för att det blir ett planerat snitt. Då slipper jag bli så utmattad och borta i huvudet och det blir inte så långdraget. Jag tror inte att min kropp är gjord för att föda barn. Den var liksom inte med på noterna över huvud taget.

Till alla som är rädda för snitt kan jag bara säga att det var inget att vara rädd för. Jag hade en bild av att ett akutsnitt skulle vara en kaotisk och dramatisk upplevelse men alla var så lugna och proffsiga och så snälla när jag var som räddast.

Återhämtningen efter snittet gick snabbt för mig. Jag fick inga komplikationer och hade inte särskilt ont efteråt. Jag åt panodil var fjärde timma och det räckte. Var självklart öm i magen men kunde gå och stå utan större problem ett dygn efter.

Nu blev det här ett långt, långt inlägg. Hoppas att jag inte skrämmer upp någon som ska föda barn nu, för själva födseln var verkligen inte hemsk. Om man hade tagit bort de två första dagarna av seg väntan och de två-tre timmarna direkt efter snittet så var det verkligen inte så smärtsamt och jobbigt som jag hade trott.

Dessutom är det så värt allting när man väl får se och hålla sin bebis. I alla fall för mig. Det ögonblicket var helt fantastiskt och det blir bara roligare och roligare att vara mamma.

I morse blev jag väckt vid 7.30 av en liten busbebis som ville gå upp. Så han fick ligga i gymmet när jag åt frukost och tittade på Youtube en stund.

Efter frukosten har vi styrt med det vanliga, tvättat en maskin tvätt, diskat nappflaskor och plockat undan lite. Nu sover Philip sin förmiddagslur och jag har precis startat diskmaskinen, torktumlaren och robotdammsugaren.

Jag älskar ljudet av hushållssysslor som görs medans jag slappar i soffan med en kopp kaffe. Idag kom dessutom senaste numret av Sköna Hem. Så nu ska jag njuta av lugnet en stund.

Vad gör ni denna måndag? Jobbar? Har semester? Är det någon mer som är föräldraledig?

Så gullig och glad på morgonpromenaden idag ❤️

Idag är det fredag hörni!

Det firade den här ungen genom att vilja gå upp vid först 04.30 och sedan 06.00. Kul!

Som tur var för mig skulle R ändå upp vid 6 så han tog med sig Philip ner så jag fick sova en timme till. Sedan somnade han om så jag fick sova till 9. Så skönt!

Men nog om vår morgon. Idag ska vi köra ett städrace här hemma. Vi har nämligen precis köpt en ny robotdammsugare med moppfunktion. Den är såååå bra! Jag älskar den. Kommer tillägna ett eget inlägg till den för den är verkligen fantastisk.

Vill förövrigt lägga om golven på nedre våningen NU. Är så trött på dem. Inte min stil alls.

I helgen ska vi bara ta det lugnt. Vi ska (försöka) göra klart kontoret, åka till Mio och Blomsterlandet och om jag får bestämma ska vi se sista Harry Potter-filmen.

Vad ska ni göra i helgen?

I måndags såg vi ut så här innan vi gick ner till BVC. Philips byxor har en mudd längst upp som ska vara nedvikt, de ska alltså inte sitta under armhålorna haha.

På BVC konstaterades än en gång att det är en stor kille. 69,2 cm och hela 8340 gr. Så det är inte konstigt om jag tyckt att han är tung.

Vaccinationen gick bra men på kvällen och natten var det en väldigt varm och ledsen liten bebis. Han ville bara ligga på sin mamma så det blev inte mycket sömn. Tyckte så synd om honom.

Idag har dock varit pigg och glad. Mamma, min syster och hennes sambo har varit här och fikat och Philip fick en sån fin present av sin mormor. Kan visa imorgon.

Nu är det dags att sova för mig. Hoppas att ni har haft en fin onsdag!