Inspiration?

Behöver lite ny inspiration nu känner jag. Är inne i nån tröttperiod när jag helst bara vill sova hela tiden. Det har säkert att göra med vädret och tidsomställningen. Men det är jobbigt att känna sig seg och oinspirerad hela tiden. Det känns som att livet står stilla men ändå går för fort om ni förstår hur jag menar. Jag jobbar, städar, äter, sover typ. Alla dagar flyter ihop till nån grå massa och det känns inte som att jag kommer någonstans. Är rädd för att vakna upp och inse att jag är 35 och livet fortfarande ser ut såhär. Nu är det ju långt till dess, men ni kanske förstår känslan.

Jag vill så mycket men allt känns så långt borta. Jag har inget emot att vänta, men då ska det vara till ett specifikt tillfälle, något man kan räkna ner till. ”Nästa vecka”, ”den 7 oktober” , ”om 30 dagar” etc. Jag klarar inte av när saker befinner sig flytande ”Någon gång i framtiden”, det är det VÄRSTA som finns. Jag vill ha tidpunkter jag kan ta på.

Värst av allt är ju att vänta på saker som man inte vet ifall de kommer att inträffa eller inte. Det finns ingen garanti för att vi hittar ett nytt hus, ingen vet om jag kommer kunna ta mitt jävla körkort, och jag har noll koll på hur livet ser ut i framtiden. Det skrämmer mig.

Man har ju vad vi vet bara ett liv och jag vill maxa mitt så mycket det bara går. Jag vill inte slösa bort min tid på onödiga saker som inte spelar någon roll i slutänden. Jag vet ju precis vilken sorts liv jag vill leva, jag ska bara försöka hitta en väg dit.

Jag gillar ju att planera och längta till saker, det är ju halva grejen. Jag drömmer om att planera mitt drömbröllop, att renovera och inreda ett nytt hus, göra upp semesterplaner och så vidare. Men det går ju inte att planera något som inte ligger i en överskådlig framtid, det känns så onödigt.

Jag har länge tänkt att jag ska börja göra som tvillingarna Lagergren, som gör tvillingpoddden, och börja säga mina drömmar högt för då jobbar man undermedvetet mot dem mer aktivt. Men jag är så rädd för att bli besviken att jag har börjat hålla tyst om en hel del av mina drömmar, för att jag inte orkar ta striden när jag blir ifrågasatt eller värst av allt, få höra att mina drömmar är helt ouppnåeliga.

Mina största delmål i livet var att ha hunnit med någon slags karriär, giftermål, bil- och husköp och barn innan 30, helst innan 28. Det kanske låter töntigt men det gör lite ont att det inte blev så. Jag fattar ju att livet inte slutar vid 30 men på torsdag fyller jag 28 och har inte gjort en enda av de sakerna så jag känner att jag ligger efter. Håller mina tummar för att lyckas hitta ett hus nästa år, så att en bit faller på plats åtminstone. Ett körkort borde jag kunna prestera på två år också kan jag tycka.

Nu ska jag sova, och hoppas att jag känner mig lite mer motiverad imorgon.