Först och främst vill jag bara varna för att detta inte är något mysigt feelgood-inlägg. Jag vill ju verkligen skriva sådana men nu är jag på så dåligt humör och så trött på så mycket så det blir ett argt och gnälligt inlägg istället.
Jag är så stressad över hela corona-situationen. Inte över att bli sjuk själv, även om det är något jag helst slipper. Utan för att jag är rädd att någon av mina föräldrar ska bli smittad, de närmar sig 70 och min pappa är ju inte direkt den friskaste jag känner. Dessutom har R astma så han är också i riskgrupp vilket gör att jag oroar mig för honom med. Jag får ju ångest av sjukdomar i vanliga fall så nu är den liksom uppskruvad till max.
Om man får vara lite egoistisk så stressar jag även över vår arbetssituation just nu. Eftersom min mamma gått i frivillig karantän och inte ska träffa oss på ett tag så har vi ingen som passar Philip vilket gör att jag och R delar på barnpassningen och jobbar hemifrån så mycket som möjligt. Det funkar ju helt ok, framför allt för mig som kan styra all tid som jag inte har kundtelefonen själv. Men det är ju inte optimalt.
Om skolorna stänger kommer vi desstom att ha två barn till hemma på obestämd framtid och tro mig när jag säger att alla vi fem, hemma, ”instängda”under lång tid inte är en särskilt drömmig upplevelse. Att dessutom försöka få något vettigt jobb gjort under tiden…. Näe.
Jag önskar ju att någon visste hur lång tid det kommer att vara såhär. Är det två veckor eller två månader? Hatar som ni vet ovisshet och att inte kunna planera framåt. Min mamma frågade igår om hon tror att vi kommer kunna fira midsommar ihop och den tanken gör mig så deppig. Att inte kunna leva som vanligt fram till midsommar. Usch.
Sen blir jag så jävla förbannad på alla respektlösa människor som varit utomlands, till och med i riskområden och inte håller sig hemma i den rekommenderade 14 dagarna. Bara i staden där jag bor fick vi hem en buss med skidresenärer från norra Italien för 10 dagar sedan. Tre av dem gick direkt till sin arbetsplats på sjukhuset dagen efter och en av dem deltar i diverse idrottsevenemang (som i och för sig borde varit inställda) och jobbar med människor. Värst var att jag såg igår att en av dem är med i en facebookgrupp där hen anmälde sig som frivillig att hjälpa människor som behöver handla etc.
Jag känner bara att om man varit i riskområden och vill ”hjälpa till”, stanna hemma i 14 dagar! Oavsett symptom. Vad är det som säger att man inte börjar hosta när man står hemma hos Vera, 87 med matkassen som man precis ”hjälpt till” med att handla? Eller när man ska träffa Arne, 91 på sjukhuset och ta lite prover? Eller när man sitter i fikarummet på sitt jobb med 30 andra människor som aktivt valt bort att vistas i riskfyllda länder?
Nu kommer jag att få en mängd kommentarer om hur fel jag har, att jag hänger ut folk till höger och vänster eller hur mycket jag överdriver. Men vet ni vad? Jag bryr mig inte. Just nu tycker jag inte att man kan vara nog försiktig. Hellre att jag själv i augusti skrattar åt hur rädda vi var än att hela världen skrattar åt Sverige som inte tog corona på allvar. Så känner jag.
Jag tycker inte du har fel eller överreagerar eller något! Vi befinner oss i en extraordinär situation, och det borde inte vara så svårt som det verkar vara för vissa att visa respekt och tänka på någon annan än sig själv.
Jag tror att du har satt ord på vad väldigt många av oss känner, och du verkar ha fått sympatier för det. (alla hjärtan;) Vi är så många som berörs; friska som sjuka, att det vore orimligt att inte få gnälla, eller oroa sig… Hos oss har vi haft rena sjukstugan hemma, och min man kommer bli permitterad från jobbet ett tag. Inte kul alls. Kram till dig och familjen, hoppas att ni får hålla er friska!