Igår hade jag en så mysig dag med en bebis på väldigt bra humör. Fick dessutom tid att ta en lång dusch när lilla P var på långpromenad med R.
Kvällen var väldigt mysig fram till läggdags när jag var alldeles för trött och jag hamnade i en diskussion om min kropp.
Den är ett väldigt känsligt ämne just nu eftersom jag inte alls känner mig bekväm med hur jag ser ut och jag blir så otroligt stressad av att det verkar förväntas av omgivningen att jag skulle vara mycket smalare nu.
Jag var väldigt glad över att ytterligare ett kilo försvunnit (bara 2,1 kilo kvar till första delmålet) och att då få en påminnelse om att det fortfarande är lång väg kvar tills jag är tillbaka i min innan-graviditet-form var inte var jag ville ha.
Jag är väldigt delad i hur jag tänker kring detta. En del av mig vill bara lägga i en högre växel, sluta med allt godis/fina/snacks och börja träna ordentligt.
Den andra delen vill bara be alla som kommenterar min kropp, och framförallt min mage, att dra nånstans. Jag har en plan, jag kommer inte se ut så här resten av livet men det är TVÅ månader sedan jag fick Philip.
Två månader av total fokus på min bebis och på att kroppen skulle läka. Två månader med sömnbrist och en kost bestående av vad som helst som går snabbt att laga och äta. Två månader med ett så dåligt blodvärde att flera sjuksköterskor kommenterat att jag borde varit sjukskriven.
Jag vet att en övervikt på 15 kg inte är bra. Men det tog nästan ett år att gå upp dem, så det kommer ta minst 6 mån att gå ner dem. Under tiden vill jag inte ha kommentarer om vad jag borde äta eller uppmaningar att börja träna.
Jag hade dessutom en extra stor mage pga för mycket fostervatten och blev snittad vilket tydligen gör det svårare för den att gå tillbaka till sin form. Den kanske aldrig mer blir som förut.
Men bara för att det här inte är min drömkropp så är det inte ok att kommentera den. Det verkar som att det hänger kvar sen graviditeten. Att det är ok att säga saker som ”Det tar rätt lång tid innan magen försvinner va?” eller ”Du kanske inte äter fikabröd?” Med en menande blick på magen.
Nu blev detta ett långt inlägg men jag kände bara för att skriva av mig lite. Är fortfarande lite ledsen även om personen igår inte menade nåt illa utan bara ville peppa mig till att ta mig tid för motion.
Jag vill givetvis komma i form igen och jag vill bli av med gravidkilona. Men jag är inte i ett stadie i livet där fokus ligger på att hårdträna. Det får komma senare.
Just nu är mitt fokus på att hitta rätt rutiner med Philip så att sömn och mat funkar för oss båda. Så än så länge nöjer jag mig med mina promenader och övningar från MammaMage-appen. Det får räcka ett tag till.
