Iblad för jag panik för att allt är så jävla litet, mitt rum, den här staden, mitt liv. Det känns som att jag lever i en guldfiskskål, hur mycket jag än simmar så kommer jag alltid tillbaka till samma plats, allt ser likadant ut.
Fan, vissa dagar känns framtiden stor och ogreppbar, nästan lite skrämmande och vissa dagar känns hela världen förliten.
//Lina
Lämna ett svar