Hoppa vidare till innehåll

Du tittar på Tankar och åsikter kategori-arkivet.

Det här med att vara duktig.

En ska som jag har tänkt på rätt mycket på den senaste tiden är det här ”Duktig flicka syndromet” som var och varannan människa tycks lida av. Och det är ju inte konstigt alls med tanke på hur höga krav vi har på oss. Det har säkert männen också men jag vet inte hur det är att vara man så det är ett inlägg som någon annan får skriva.

Vi tjejer har ju enormt höga krav på allt vi gör. Vi ska vara snygga, men inte för fixade för då ser det inte naturligt ut (vet ni hur många som är skitsnygga utan någon typ av hjälp? Typ 2%), vi ska vara duktiga på jobbet/skolan och ha en bra karriär inom nåt coolt yrke, vi ska dessutom klara av att jobba nästan hur mycket som helst, vi ska ha massor av vänner som vi har tid att umgås med jämt, vi ska vara vältränade och hälsosamma men ändå inte för smala för då blir vi okvinnliga. Vi ska alltid ha nytvättat hår, snygga naglar och rakade ben.

Vi måste alltid vara glada och på topp annars kanske någon tror att man har pms (för det är ju bara då vi blir arga), vi ska ha rest och sett hela världen innan vi är 20, vi ska ha fina välstädade lägenheter/hus (som vi gärna ska ha renoverat och inrett själva) och alltid rena, nya och trendiga kläder. Vi ska ta hand om oss själva OCH alla andra och har man barn ska man vara en perfekt mamma som lagar nyttig mat och aldrig tappar tålamodet med sina barn. Man ska ha en bra relation med sin partner och inte vara den sura flickvännen som inte låter honom åka på fotboll/jakt/lan med kompisarna en fredagkväll och man ska kunna laga ”riktig mat” och alltid vilja ligga.

Man ska vara smart och veta vad man vill (vem fan vet det?) och man ska ha massa intressen så att man inte räknas som tråkig. Man ska alltid ställa upp och man ska alltid ha tid. Man ska och ska och ska.

Vet ni hur orimliga dessa krav är? Och vet ni vilka som skapar dem? Det är inte männen (de flesta i alla fall), det är inte någon lag, det är inte media (kan vi snälla sluta med att skylla allt på media som om det vore en person som är ansvarig för allt ont) och det är inte våra föräldrar. Det är vi själva. Fattar ni hur sjukt det är att vi hetsar varandra på det här sättet? Det är helt sinnes.

Jag är inte en ”duktig flicka”, jag är en ganska dålig flicka. Jag är inte hypereffektiv på jobbet, jag har ingen utstakad karriär, jag tjänar inga mängder med pengar, jag har få men bra vänner som jag tyvärr inte alltid hinner med. Jag går till jobbet med otvättat hår vissa dagar för att jag vill sova en extra timme och jag har världens sämsta humör vissa dagar. Jag har ett stökigt hem nästan jämt och jag stryker aldrig mina kläder. Jag kan vara en hemsk flickvän och bara tanken på att renovera ett hus gör att jag vill äta upp mig själv. Jag har inte rest runt hela jorden och barn vill jag inte ha innan 25-27 någonstans.

Som sagt, jag är en dålig flicka och vet ni hur mycket jag bryr mig? Inte mycket. Jag har inget intresse av att tävla med någon om vem som är duktigast. Det får man gärna ha för sig själv. Jag tycker absolut att man ska anstränga sig och göra sitt bästa i alla situationer men att försöka vara bäst på ALLT det är helt orimligt och det måste vi inse. Ingen kan göra allt.

Skriv en kommentar

Avundsjuka.

Det här är ett inlägg som jag har gått och tänkt på jättelänge men aldrig tagit mig tid att skriva ner. För det är liksom så viktigt att det blir rätt och att jag inte trampar på några oskyldiga tår och får folk som inte ska ta åt sig att göra det. Det handlar om den här rivaliteten som finns framför allt bland oss tjejer.

Varför är det så att vi tjejer så ofta är så elaka mot varandra, direkt eller indirekt? Det börjar ju redan på mellanstadiet med elaka kommentarer och uppenbar uteslutning ur grupper för att man hade fel kläder, var för duktig på nåt prov eller vad det nu kunde vara. Ju äldre man blir desto mindre uppenbara blir elakheterna men inte desto mindre sårande. Hur många har inte varit med om att man snackat skit bakom någons rygg, att man låtit bli att inkludera någon som man stör sig på utan att tala om varför eller att man kommer med kommentarer som går att tolka som både positiva och negativa vilket kan göra de flesta väldigt osäkra.

Och hur många har inte givit någon en falsk komplimang för att sen gå till någon annan och beklaga sig över att personen har färgat håret i en ful nyans, gått upp/ner i vikt, köpt ny bil eller vad det nu kan vara man stör sig på. Istället för att bara vara tyst och unna någon annan lite glädje.

Måste vi hålla på att trampa ner varandra för att framstå som bättre? Måste vi se varandra som konkurrenter när vi i själva verket inte alls vill åt samma saker? Är det avundsjuka som får oss att bete oss som vi gör? Jag vet inte.

Men det vore väl så mycket trevligare om alla bara sa vad de tyckte istället för att ha en falsk fasad utåt där man är hur trevlig som helst och sedan ger luft åt sina åsikter bakom stängda dörrar. I alla fall jag uppskattar mer när folk säger till mig om det är något de stör sig på än att de ska vara gulligast i världen mot mig när de egentligen tycker att jag är dum i huvudet.

Det är ju det som gör det så svårt att umgås med andra tjejer, i alla fall för mig. Jag vågar aldrig riktigt tro att de är så snälla som de utger sig för att vara. Förväntar mig nästan alltid att få ett hugg i ryggen och det är så himla tråkigt.

Visst kan man prata om andra, det gör man ju. Men man kan ju akta sig för att snacka skit om de man umgås med. De ska ju föreställa ens vänner. Då är det bättre att sluta umgås med folk man stör sig på.

Kan vi inte börja berömma varandra mer, vara snälla mot varandra och vara lite ärligare mot varandra? Så blir allt så mycket bättre. Tror jag i alla fall.

Vet inte om ni fattar så mycket av detta inlägg som inte blev så bra som jag tänkte mig, men men budskapet kanske gick fram ändå. Var snäll mot folk och om du inte gillar dem behöver du inte umgås med dem. Så.

En kommentar

Vikthets och Lyckohets?

Det pratas mycket om vikthets och lyckohets överallt nu. Bloggare som Kissie, Katrin Zytomierska (har säker stavat fel) och Quetzala Blanco (säkert här med) kritiseras för att de förespråkar anorexi, size zero, dietpiller, lchf, droger och det ena med det andra samtidigt som Blondinbella kritiseras för att hon förespråkar att man måste vara nöjd med sig själv, sin vikt och unna sig det man är sugen på för att må bra. Samtidigt som debatten kring Quetzala och Bellas uttalanden om att romantisera framställandet av en värld fylld av ångest vs. en perfekt värld full av lycka pågår överallt.

Jag måste säga min mening här för jag tycker att debattörerna har missat en väldigt väsentlig del i det hela nämligen att vi ”unga, lättpåverkade tjejer” som läser bloggarna inte är dumma i huvudet. Åtminstone inte större delen av oss. Jag för min del har svårt att tro att en bloggare kan påverka så mycket att man fattar beslut som skadar en själv. Inte börjar väl någon knarka bara för att Quetzala säger att ecstasy är nice? Inte slutar väl någon att äta enbart för att Kissie lägger ut bilder på sig själv som supersmal? Inte känner väl tusentals tjejer ångest över att de inte har lika ”perfekta” och spännande liv som Blondinbella? Eller?

Jag tror och hoppas att de flesta som läser dessa bloggar har förmågan att tänka själva och fatta egna beslut och kan man inte det tror jag att det finns något djupare som ligger till grund för hur påverkad man blir. En dålig självbild utlöser antagligen en ätstörning snabbare än ett inlägg om bantning i Katrins blogg. En lycklig och ”perfekt” vän eller kollega utlöser säkert lika mycket avundsjuka och press som Blondinbella. Och jag för min del blir inte mer eller mindre sugen på droger när jag läser Quetzalas lista över droger och hon testat. Men det kanske bara är jag? Hoppas inte.

Självklart är det ok att bli inspirerad av bloggare, det är väl det som är hela meningen med dem. Men att låta sig påverkas så pass mycket att man tar skada är inte ok. Då kanske man bör sluta läsa den bloggen och prata med någon istället.

Och hela den här grejen med att Quetzala ”förespråkar” ångest och lidande och att Bella hetsar oss till att vi måste tycka att vi är perfekta, lyckade och underbara människor tycker jag bara är löjlig. Mår man dåligt så gör man och mår man bra så gör man det. Vissa känslor visar man öppet, vissa håller man för sig själv. Det betyder inte att man romantiserar bara för att man är öppen med att man mår på ett visst sätt eller lever på ett annat. Det bara är som det är. Sen kan jag väl tycka att det är konstigt att man ska dela upp folk i ”de som mår dåligt” och ”de som är lyckliga”, fan alla är väl lyckliga någon gång och alla mår väl piss ibland. Är det inte det som är det vanligaste av allt? Ytterligheter finns överallt men de allra flesta, som jag känner i alla fall, har båda delarna i sina liv. Uppgångar och nedgångar.

Så kan vi inte bara enas om att alla uttalanden som kändisbloggarna gör inte behöver påverka oss så himla mycket? De är en bunt personer med olika värderingar och åsikter precis som våra föräldrar, syskon, vänner, kollegor och klasskamrater. Alla påverkar vi varandra på olika nivåer men jag tycker att det är lite tragiskt om bloggare skulle vara den största orsaken till varför vi lever som vi gör och mår som vi mår. För så viktiga är de faktiskt inte. Det är bara vanliga människor.

Skriv en kommentar