Sitter hemma i Västervik och försöker koncentrera mej på att skriva klart min förhandlingsrapport. Känner mej hemma men ändå inte. Splittrad som vanligt, en fot här, en i växjö och huvudet ständigt påväg någon annanstans.
Helgen har varit fantastisk. Vi firade vår söta vän Cajsa som passerade 20-strecket. Grattis igen! Måste säga att det faktiskt är jävligt kul att gå ut i Västervik när man inte gör det 3 dagar i veckan :P. Eller så är det bara för att jag hade mina girls med mej och vi kan nog ha kul överallt, saknar våra utekvällar som fan. Tack Linnéa för bordsdansen på Morella, kul med sällskap där uppe som omväxling. Träffade även massa roligt folk från gymnasiet som jag inte sett på länge. Alltid lika kul att se er 😉 Herr Holm speciellt ( bara för att du sa att du läser min blogg ;))
Sen har jag och Danne som min syster så fint uttryckte ”bara åkt runt och ätit” hos diverse föräldrar och morföräldrar. Tur att man har lite folk man kan snylta på när man är hemma hehe. Stimmet har varit på topp hos familjen Nilsson och en lugn stund har inte infunnit sig såvitt jag vet. Fast det är när de är som dampigast jag älskar min familj mest, de är inte kloka så jag känner mej rättplacerad för en gångs skull. Dannes familj älskar jag jämt, Jönssons är bäst, även när ni spöar mej i yatzy :D.
Stimm är förövrigt väldigt underskattat. Visst, lugna mysiga kvällar när man sitter och har djupa samtal med nära och kära har väl sin charm, men inget går upp emot ett herrans liv. Det ska levas lite när jag är hemma, det ska låtsas bråkas, brottas, retas, festas (med vänner, INTE familj) och framförallt skrattas. Då är jag i mitt esse och känner jag mej faktiskt lycklig.
Det är när stimmet har stannat av, stunder som nu, och lugnet lägger sig som min rastlöshet kommer krypande. När jag börjar känna av stressen inför allt som ska hinnas med i veckan. När jag börjar tänka på allt som jag har lyckats så bra med att förtränga i ett par dagar. Det är då modet sjunker och jag känner mej trött på allt igen. Trött på det jag vet ska komma och trött på det jag ännu inte har en aning om, men som ändå finns där nånstans i framtiden. Kan man ens va trött på det okända? Vet inte. En sak vet jag iallafall, jag är trött på mej själv. Trött på att känna mej misslyckad och olycklig. Trött på att alltid behöva kämpa för det som borde va självklart. Trött på att inte få nån respekt när jag förtjänar det, trött på att aldrig lita på någon helt och hållet, trött på att alltid tro det värsta om folk och trött på att alltid få det bekräftat. Trött på alla falska människor som lovar och lovar och aldrig håller. Trött på att lägga tusentals timmar och kronor på mitt utseende och ändå i slutänden känna mej tjock och ful. Trött på min egen ytlighet. Men framförallt är jag så jävla trött på mitt eget gnäll och på att tycka synd om mej själv. Jag klagar ju i stort sätt på allt och är det nåt jag hatar är det gnälliga människor som inte gör nåt åt saken. Så nu jävla är det färdiggnällt här i bloggen. Hädanefter kommer ni att få se en mer hanlingskraftig Lina som gör nåt åt sina problem istället för att gnälla.
Oj, vilket långt inlägg detta blev, tänkte bara att jag skulle berätta om min helg, men nu fick ni lite extra. Extra allt, precis som jag 😛
Ha det bra Darlings!!!
//Lina
