Förlovningen!

Åh, hur börjar man egentligen att beskriva en sån här dag? Jag har ju fantiserat om att bli friad till men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur härligt det skulle vara. Hur lycklig jag är över att det finaste jag vet vill spendera sitt liv med mig.

Vi börjar från början. Jag hade blivit tillsagd att vara ledig hela helgen och inte planera in något alls, så jag förstod ju att det var någon form av överraskning på gång. Men jag hade också fått instruktioner om att inte ha för höga förväntningar, så jag trodde att vi kanske skulle åka iväg någonstans eller gå ut och äta en mysig middag.

På lördagsmorgonen fick jag första ledtråden: Var klar kl 14.00 och var finklädd, ha gärna klänning. Så jag provade klänningar i en timme och hade en livlig smsdiskussion med Cajsa om vad jag skulle ha på mig. Valet landade till slut på min grå klänning från Greta som jag köpte i vintras men aldrig har fått tillfälle att använda. Den är i 100% silke och måste kemtvättas så jag har velat spara den till ett extra bra tillfälle. Matchade den med klackar från Chloe och väska från Dkny.

 

En stund innan vi skulle åka sa jag till Robert att jag skulle fixa till mina naglar som såg förskräckliga ut men fick till svar att det inte var nödvändigt. Då tänkte jag ”Aha, då ska han nog inte fria i alla fall” eftersom jag har skämtat om att ifall han någon gång ska göra det måste han se till att jag har snygga naglar så att det blir bra bilder.

Efter att ha lämnat barnen hos sin farmor och farfar åkte vi ett varv i stan och jag fattade inget, var så inställd på att vi skulle iväg nånstans utanför stan. Helt plötsligt stannar vi utanför ett hus och jag blev avsläppt med detta kuvert:

Så jag traskade in till Emmelie, som jag trodde bara var frisör, men som visade sig vara nagelteknolog också. Här började jag misstänka något men vågade inte ha för stora förhoppningar. Jag fick en jättetrevlig stund med bubbel och fina naglar och började bli en aning nervös.

Efter nästan två timmar blev jag hämtad av Jimmy, i kostym, och började misstänka att det inte var en helt vanlig middag jag skulle iväg på. Jag blev istället skjutsad till kulbacken och avsläppt med ytterligare ett kuvert:

När jag kom fram till Unos Torn, som är en utsiktsplats här i Västervik, började jag ana vad som skulle hända men tänkte fortfarande att det kunde vara en mysig picnic eller liknande. Dock försvann alla tvivel när jag kommit upp för de 98 trappstegen och såg Robert, iklädd sin finaste kostym, stå och vänta.

Vad som sas i Unos Torn håller jag för mig själv, men det avslutades med de finast orden jag någonsin hört: ”Lina Nilsson, vill du bli min fru?”. Har nog aldrig svarat ja så snabbt på något.

Nu är ringen gigantisk eftersom det är en lånering, och de riktiga ringarna har provats ut idag. Men detta är ändå den finaste bilden jag vet.

Den här bilden bjuder jag på, även om jag inte ser riktigt klok ut någonstans, men den symboliserar faktiskt hur otroligt lycklig jag var i denna stund. Det går inte att beskriva med ord.

Sedan följde en mysig promenad in till stan där Robert hade bokat bord på Guldkant och fixat en stor blombukett till bordet. Den fick jag tyvärr ingen bild på eftersom jag inte kunde tänka på något annat än att jag precis blivit friad till, på en av de vackraste platser jag vet, av den finaste och mest omtänksamma mannen jag träffat.

Men efter ett tag, och ett glas bubbel, infann sig sinnesnärvaron och jag lyckades fota den magiska maten. Torsk till varmrätt och mangomaräng till efterrätt. Helt fantastiskt gott och helt fantastisk service. Tack Guldkant!

 

Nu ska jag avsluta det här inlägget med att erkänna att jag faktiskt märkte tornet på insidan, bara för att jag var tvungen haha.

Nu börjar planeringen av världens bästa bröllop som kommer att gå av stapeln om ett par år. Det ska bli så fantastiskt kul att planera den största dagen i livet, än så länge, med min älskling!