Idag kommer mamma och Anna hit och vi ska baka och fixa till Philips dop på söndag. Jag har börjat lite redan vilket ni kan få en liten sneakpeek på här.
Jag tänker satsa på många små olika vaser med vita och blå blommor. För att få det mer enhetligt knyter jag ett ljusblått sidenband om dem.
Bokstäverna har jag lite olika idéer för så ni får se på söndag kväll vad de användes till.
Idag tog jag och Philip en promenad till Coop för att köpa blöjor. På vägen lyssnade jag på Bianca Ingrossos sommarprat och det var så mycket djupare och ärligare än jag väntat mig. Jag trodde att jag skulle lyssna på lättsam underhållning men det var så mycket mer.
Just delarna när hon beskriver hur det var att växa upp i ett kaotiskt hem och hur hon upplevde föräldrarnas skilsmässa var riktigt jobbiga att lyssna på.
Jag har aldrig riktigt sett mig själv som ett ”skilsmässobarn” eftersom jag var 17 år när mina föräldrar separerade och på väg in i mitt eget vuxenliv. Ett vuxenliv som kom att innebära väldigt mycket ansvar väldigt snabbt i och med separationen.
Jag kände igen mig så mycket när Bianca pratade om att hon kände sig ensam om att ha det bråkigt hemma, man tror ju ofta att alla andra har lyckliga familjer.
Det var extra jobbigt att lyssna när hon berättade hur svårt det var att se sin förälder helt förkrossad efter en separation för den känslan är också välbekant.
Det var många känslor som kom fram och mycket som jag tryckt ner i många många år bubblade upp till ytan.
Den starkaste känslan var att jag aldrig vill att Philip ska uppleva samma saker som jag upplevde när jag var barn. För man är barn även när man är 17 år.
Jag vill aldrig att han ska gå hem från skolan med en klump i magen för att det kan vara bråkigt hemma. Vill aldrig att han ska behöva höra mig och Robert säga elaka saker till eller om varandra och jag vill aldrig att han ska tassa på tå för ingen ska få ett utbrott. Han ska känna att hans hem är en trygg och lugn plats.
Jag är så glad över att jag har helt andra förutsättningar i mitt förhållande än mina föräldrar hade och jag är så tacksam för att Philip får växa upp med två föräldrar som älskar honom och varandra.
Till alla som har eller är på väg att separera vill jag bara säga som Bianca, håll barnen utanför så mycket som det går och försök undvika att prata illa om den andra föräldern när de hör.
Nu har jag precis nattat Philip och ska unna mig och R lite te och choklad i soffan. Våra Temys på kvällarna är en av många saker jag verkligen uppskattar i vår relation. Sån enkel men viktig sak.
När man får barn blir liksom allt de gör så himla speciellt. Allt Philip gör första gången är så otroligt gulligt och nu händer det massor i hans utveckling.
Idag lekte vi lite på mattan i hans rum och då lyckades han lyfta sitt huvud och se sig omkring. Så kul att se!
Att vara mamma är verkligen det roligaste jag gjort någonsin.
Ser ni förresten den orangea fläcken på hans huvud? Det är brun utan sol som jag hade på mig i förrgår och så råkade han somna med huvudet mot min arm. Hoppas det hinner gå bort till dopet nästa helg 😛
Igår var det dags för Philips första vaccination. Jag som inte gillar varken nålar eller tanken på att min bebis ska ha ont hade stressat över detta i flera dagar men det gick väldigt bra.
Han blev inte alls så ledsen som jag hade trott och han fick bara lite feber på kvällen och natten. Som tur var fick han mysa med både mamma, pappa, moster, mormor och gudmor när han var hängig. Lilla mysbebisen.
Idag har han varit lite varm men pigg och glad. Så skönt! Vi vägde och mätte även på BVC och nu är han 63 cm lång och väger hela 6100 gr. Stor liten bebis.
