God middag!
Fredag igen och jag har precis ätit lunch och tittat på Youtube. Philip sover middag i gästrummet och hantverkarna är iväg på lunch. Perfekt att få en stunds lugn och ro för ett blogginlägg.
Igår var jag med om en så otroligt otäck upplevelse när jag var ute och red. Frågan är om jag någonsin sätter mig på en häst i skogen igen. Usch!
Jag, Malin och hennes dotter Melanie var ute och red vår vanliga runda och hade bestämt oss för att bara skritta eftersom Malin hade ryggskott, jag är lite förkyld och Melanie red på Malins pensionerade häst.
2/3 av rundan gick så bra! Lugna fina hästar och hyfsat väder. Svalt och skönt. Vi red på långa tyglar och skämtade om allt möjligt när Melanie plötsligt ropar ”En älg, mamma det står en ÄLG på vägen”. Efter det utbryter 40 minuters totalt kaos.
Malins häst får tokspelet. Reser sig på bakbenen, studsar i sidled över vägen, kastar sig ner i ett dike, galopperar på stället och har total panik. Min häst var inte mycket bättre och allt jag kan tänka på är att inte släppa efter på tyglarna för om hästen börjar skena hemåt hamnar vi på 70-vägen och då är livet slut.
Folk kör liksom 120 på en slingrig väg på landet och de saktar inte ens ner när man rider på vägen. Hade vi kommit ut i okontrollerad sken hade de inte haft en chans att stanna. Så jag höll i tyglarna för livet.
Ni kan ju föreställa er hur bra det går att sitta på ett 700 kilos djur som i full panik försöker fly och hålla emot. Det går sådär så efter bara 50 meter av språng och kast i sidled hoppar jag av och försöker leda hem eländet. Som sliter sig och springer.
Malin, med ryggskott, håller på att dö för att det gör så ont av alla språng så jag försöker hålla hennes hysteriska häst när hon sitter av så att hon kan ringa en släkting som får kasta sig i bilen och stänga en grind för att kanske hindra dem från att komma ut på vägen. Då stegrar sig hästen och det är millimeter från att hon får hovarna i huvudet. Vår plan är att släppa hennes hysteriska häst också för att den inte ska skada någon av oss när den stegrar sig.
Som genom ett mirakel kom min häst tillbaka precis innan eftersom hon förmodligen inte ville lämna sin flock så på något sätt lyckades vi leda hem dem. Men det var den värsta promenaden någonsin. Mina händer är helt sönderskavda på vissa ställen och då hade jag handskar. Är så glad över att jag inte drogs omkull och blev nedtrampad i kaoset.
Sekunden när vi hade släppt hästarna i sin hage var såååå skön. Det kändes som att vi varit nära döden och vänt, haha. Det är kanske svårt att förstå för någon som inte rider men just när de grips av total panik så känner man sig otroligt liten och hjälplös. Det går ju inte att förklara för en häst att älgen inte är farlig. De reagerar ju bara på instinkt.
Sedan är jag så otroligt tacksam för att Melanie satt på en gammal och trygg häst. Han rörde inte en min under hela cirkusen och hade det inte varit för hans lugnande inverkan på de andra på hemvägen vet jag inte om vi hade fått hem de andra.
Vi var otroligt tacksamma över livet när vi kom hem. Jag hoppas att vi aldrig mer behöver uppleva något liknande. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag sätter mig på samma häst i skogen igen. Det blir nog lugna pensionärer för mig i fortsättningen.
Nu ska jag gå och hänga upp en tvätt och njuta av lugnet. Håller tummarna för att slippa mer drama på ett tag.
Hoppas att ni får en bra helg!
Lämna ett svar