När jag var barn pratade vi aldrig om vikt hemma. Jag hade ingen aning om vad som var nyttigt eller onyttigt, vad man gick upp i vikt av eller vad som var dåligt att äta.
Vi åt hemlagad husmanskost, alltid grönsaker till maten och snabbmat kanske 4 gånger om året. På riktigt. Vi åt på McDonalds varje skolstart, pizza kanske när någon fyllde år eller när det fanns något att fira. Men det kunde gå ett år utan snabbmat hemma när jag var liten. Godis fick vi på lördagar och vi fikade kanske 2 dagar i veckan.
Min familj har alltid rört sig mycket. Båda mina föräldrar hade fysiska jobb, mamma cyklade överallt och när vi barn blev äldre gjorde vi också det. Jag började rida när jag var 9 och i tonåren red jag 3-4 dagar i veckan, dansade 1 dag och cyklade minst 7 km om dagen, ofta mer när jag skulle till stallet.
Givetvis var jag aldrig överviktig. Trots att jag alltid älskat mat och godsaker och alltid ätit mycket så rörde jag mig massor och var alltid smal utan att ens tänka på det.
I gymnasiet började medvetenheten kring vikten. Nästan alla tjejer pratade mat, vikt och träning. När mina föräldrar skildes och pappa flyttade (mamma har inget körkort) cyklade/gick jag ännu mer och jag red ibland 2-3 hästar per dag när jag var i stallet.
Jag var jättesmal. Men fattade det inte själv. För jag började jämföra mig med de som var ännu smalare, ännu längre och med helt annan kroppsform. Alla kommentarer jag fick om min kropp tolkade jag negativt. När en kille frågade om jag simmade mycket för jag hade så muskulösa axlar slutade jag gå i linne för en lång tid. När jag fick en liknande kommentar om mina armar började jag hata dem för att de var ”stora”.
Jag har sedan gymnasieåldern tyckt att mina lår är alldeles för stora, även när jag hade storlek 25 i jeans. Jag har avskytt min mage och längtat efter att fettsuga min dubbelhaka.
Hur sjukt är detta?
När jag gick ut gymnasiet hade jag storlek XS i kläder, ändå satte jag upp förbud och regler kring mat. Som jag oftast bröt eftersom jag älskar att äta. Och då kände jag mig dålig. Dålig och tjock. Fast jag vägde 52 kg.
Några år senare flyttade jag till en annan stad och började plugga. Här byttes de dagliga cykelturerna mot 5 minuters promenad till skolan, ridningen försvann och jag levde på skräp, godis och alkohol. Resultatet blev 10 kg upp på tre månader och plötsligt passade inga kläder längre och jag gillade inte det jag såg i spegeln.
Jag gick ner på ett hälsosamt sätt med träning och bra kost men sedan dess har jag varit livrädd för att gå upp igen. Jag kände mig aldrig riktigt nöjd efter det. Mellan 2012-2017 pendlade jag mellan 54-60 och såg ut som på bilderna nedan.
Hur kunde jag tycka att det var fel på den kroppen? Varför tyckte jag att jag behövde vara ännu smalare, ännu mer vältränad, ännu snyggare? Varför var jag i perioder besatt av att utesluta kolhydrater, träna varje dag och gå ner i vikt?
Mitt nyårslöfte i år är att skapa en sund relation till min kropp. Ja, jag vill gå ner i vikt men inte genom extrema metoder eller hets. Jag vill gå ner och sedan hitta en balans.
Mitt största mål är att våga känna mig nöjd när jag nått min målvikt. Inte tänka att jag borde gå ner mer eller känna mig dålig om jag äter en bulle till fikat.
Sunda vanor, here I come.
Lämna ett svar