När man känner sig sämst

Jag tycker oftast att jag får ihop dagarna rätt bra. Jag har hyfsad ordning här hemma och jag ser till att Philip får mat/sömn/närhet så att han är nöjd. Jag känner nästan alltid att jag varit den bästa mamman jag kan vara till P.

Men idag blev inget riktigt bra. Vi kom iväg för sent till stan vilket gjorde att jag blev stressad. Hade tänkt köpa alkoholfritt vin på Systembolaget, fika till min pappas födelsedag som vi ska fira i helgen, present till min pappa, en blomma till Helen för att hon ordnade tjejkvällen, hämta ett paket på Kappahl, lämna in ett annat paket som skulle skickas tillbaka och hälsa på på Roberts jobb. På ca 1 timme.

Behöver jag säga att det misslyckades? Jag köpte vinet, hämtade paketet och gick till Roberts jobb. Så länge gick allt bra. Sedan tröttnade Philip så när jag skulle köpa present fick jag bära honom genom Sandströms.

Hittade som tur var en tröja och en skjorta ganska snabbt och köpte dem. Tyckte synd om kvinnan i kassan som skulle slå in två paket när Philip skrek i vagnen. Sedan skulle vi lämna in returpaketet och då tröttnade han rejält. Tycker så synd om honom när han är så trött att han bara gråter.

Att köpa blommor och fika var uteslutet så vi skyndade oss till bilen och åkte hem. När vi kom hem somnade Philip på tre minuter och jag fick så dåligt samvete som gått runt med honom på stan när han var så trött. Men när jag är där så sällan så vill jag få mycket gjort samtidigt.

När jag skulle göra mig i ordning upptäckte jag en stor fläck på byxorna jag tänkt ha och eftersom jag varit för lat för att raka benen var klänning uteslutet. Hittade till slut ett par jeans och en blus som passade. Lät Philip sova så länge som möjligt men fick till sist väcka honom när vi skulle åka. Det är aldrig kul att väcka honom innan han sovit klart.

Tjejkvällen var trevlig men jag var så stressad. Philip var trött, jag hade kommit dit sent, var sååå varm och svettig, försökte hålla humöret uppe men kände att jag blev mer och mer irriterad när Philip bara skulle sitta i mitt knä och försökte ta osten och kexen på min tallrik, han ville absolut inte sova och jag blev ännu mer stressad eftersom jag visste att R skulle hämta oss vid 20 eftersom de stora barnen ska sova då.

Jag kände bara att det hade varit så skönt om P hade somnat och jag hade fått njuta lite av god ost, trevligt sällskap och att bara ha ansvar för mig själv en stund.

Jag kan erkänna att jag var på lite dåligt humör när vi kom hem. Tog på Philip pyjamas utan ett ord, bytte hans lakan så snabbt jag kunde och när jag lade mig bredvid honom i min säng och skulle natta honom suckade jag lite.

När Philip fick syn på mig då log han sitt största bebisleende och började vifta med armarna som han gör när han är riktigt glad. Då kom tårarna. För att han blev glad att se mig när jag varit i ett annat rum i två minuter och jag var bara irriterad.

Känner mig så dålig som blir irriterad när han bara signalerar att han är trött och vill sova. Jag kan ju inte begära att han ska fixa 1,5 timme på stan, hem och vända och sen åka iväg igen. Jag borde bara stannat hemma när jag märkte att han var trött istället för att försöka vara en sån där cool mamma som kan ta med sin bebis överallt.

Så istället för att lyckas vara både en bra vän och engagera mig i kvällens samtal och en bra mamma som tillgodoser bebisens behov kändes det som att jag gjorde båda halvhjärtat och bara blev besviken på mig själv.

Ibland vill jag lite för mycket. Imorgon ska bli en bättre dag.