PMS

Alltså, ni som hävdar att PMS är en myt och en ursäkt kvinnor använder sig av för att få bete sig illa (för det vill man ju såklart göra?) kan väl bara sluta läsa här. Tack. Ni som är kvar: Hur vidrigt är det med PMS? Jag hatar det. Jag är så otroligt lättirriterad och gråter för saker som jag annars skulle strunta totalt i.

Läste nyss ett inlägg på Herrochfrulagergren.se där det bland annat stod att Angelicas lillasyster hade fått veta att hon blivit moster genom ett blogginlägg. I vanliga fall hade jag nog inte ens reflekterat över det, på sin höjd tänkt ”Vad tråkigt” men nu blev jag helt tårögd. Tänkte på hur hemskt det skulle kännas om jag fick se att något av mina syskon fått barn i ett inlägg på nätet. Jag skulle känna mig så oviktig om jag inte ens fick ett privat sms. Samtidigt tycker jag synd om Angelica som ska behöva ha dåligt samvete för något som säkert inte var illa menat.

Likadant häromdagen när jag frågade R vad han hade för planer för kvällen och han svarade att han skulle jobba. I vanliga fall hade jag inte brytt mig särskilt mycket men då blev jag ledsen inombords för att jag hade tänkt mig en mysig kväll i soffan med te och serier. Något som jag inte talat om för honom så det fanns ju verkligen inget att bli ledsen över. Som tur var gick det över rätt snabbt.

Vissa gånger sitter dock den ledsamma känslan kvar och kan förstöra en hel dag, ibland flera.

Jag önskar att jag slapp känna så här 3-4 dagar varje månad. Det är så himla onödigt. Dessutom blir jag helt svullen, går upp 1-1,5 kg och blir ännu mer irriterad över att byxorna sitter åt i midjan och boobsen känns som två ömma meloner som helst vill hoppa ur bh:n.

Nu har jag kommit hem från jobbet och ska unna mig en stund i soffan med en kopp te, Gilmore Girls och tända ljus innan jag börjar med maten. Hoppas att det tar bort den irriterande känslan som ligger och gnager.