Linas Blogg

Arkiv för augusti 2012

Det kan aldrig någonsin vara värt det.

Herregud vad jag är trött på den här bloggen. På den här människan som skriver den. Den här ledsna lilla människan som bara ser mer och mer tragisk ut för varje inlägg. 

Jag vet inte hur jag ska vara den här människan, den här sorgliga personen som inte har någon koll på livet alls. Som har valt fel varje gång och som trodde att ”Allt skulle bli bra”. Som uppenbarligen aldrig får det bra. Lite bättre kanske, men aldrig bra. Vissa är inte gjorda för det.
Jag vet inte vem jag är eller vad jag egentligen vill och faktiskt så skiter jag i det just nu. Jag tänker bara köra på, jobba, äta, sova (har fixat sömntabletter så nu sover jag åtminstone) och umgås med folk som vill umgås med mig. Bara leva på och hoppas att jag någon gång hittar greppet som jag tappat för länge sen.
Om ni vill läsa något betydligt bättre än denna tragiska blogg tycker jag att ni ska läsa Quetzalas blogg och framför allt detta inlägg. För er som inte vill det har jag plockat ut det bästa citatet. Russinet i kakan så att säga.
”För vad är det för jävla vits att ”lära sig av sina misstag” och sedan sitta där med fakta och förstånd och god hälsa och inte ha ett piss användning för det, för jag kommer aldrig någonsin mer gå in i någonting igen.
Det kan aldrig någonsin vara värt det.”
Nej, det kan faktiskt aldrig vara värt det.

Uppdatering

Tänkte slänga in en snabb uppdatering innan jag åker hem till Cajsa på lunch. Vet egentligen inte vad jag ska skriva, känns inte som att det är så intressant för er att läsa om hur sorglig och eländig jag är.

Men jag hade en bra kväll i lördags, vi hade grillkväll med jobbet och sedan gick vi all in på Harrys. Längesedan jag dansade så mycket. Sen blev det efterfest, både en och två gånger. Kom hem strax efter 6 på morgonen och tro det eller ej så var det inga problem att somna då.

Vet att en del kanske tycker att det är konstigt att gå ut och roa sig så nära inpå men något måste jag ju göra för att tänka på annat. Eller inte tänka alls vilket är väldigt skönt just nu.

Sedan var ju inte mitt mål att gå ut och ragga men det tror jag att de flesta fattar. Jag är inte ett dugg intresserad av att träffa någon ny, jag är ju fortfarande helt förkrossad över att det har blivit som det har blivit.

Jag umgås gärna med folk och jag är väldigt tacksam över att alla är så snälla, men om man har några andra avsikter så får man gärna hålla sig borta. Jag älskar fortfarande Daniel över allt annat och det kommer att vara så en lång tid framöver.

Lever.

Har inte så mycket att skriva här, tänkte mest bara tala om att jag lever. Tack för alla fina sms och meddelanden. Jag är så glad att det finns fina människor som bryr sig om mig. Förlåt för att jag inte svarar på så många av dem men jag vet att ni finns där.

Ni som undrar om ni kan göra något, det är gulligt men det kan ni ju inte. Ingen kan göra något för att ändra allt detta. Men jag är glad att ni finns.

Jobbar idag, kortdag som tur är. Orkar inte riktigt att vara trevlig några längre stunder. Samtidigt är det skönt att komma ut och göra något och inte bara sitta och tänka.

Värre än något annat.

Jag trodde att jag visste precis hur ont livet kunde göra. Jag trodde att jag hade varit med om det värsta som finns. Att det bara kunde bli bättre.

Så himla fel jag hade.

Ni som vet hur jag mådde i våras när min pappa var sjuk, jag trodde att det var det värsta. De dagar han låg i respirator och jag var helt övertygad över att han skulle dö, det trodde jag var det svåraste någonsin.

Jag mår hundra gånger sämre nu. Då fanns det i alla fall ett litet hopp att klamra sig fast vid. Det gör det inte nu.

Ärligt talat så känns det som att om det är såhär livet ser ut nu så vet jag inte om jag är intresserad längre. Jag vill inte finnas i en värld där saker kan göra såhär ont.

I förrgår sa jag till en kompis ”Det är nu min bästa tid börjar, det är nu det vänder”.

Och det gjorde det ju.

Det blev värre än någonsin.