Innan jag blev gravid var jag inställd på att det var en krämpornas tid som väntade. Överallt kunde jag höra och läsa om foglossning, ligamentssmärtor, ischias och högt blodtryck.
Jag var beredd på att ha ont och i perioder har jag haft det. Ont i magen på grund av magkatarr, ont i huvudet av gravidmigrän och ont i ryggen när jag felbelastat. Inget av detta har dock varit ett stort problem eftersom det har handlat om korta perioder. Dessutom pratas det om smärta och graviditet överallt. Det hör till.
Något jag däremot inte har varken läst om eller hört är hur otroligt värdelös man kan känna sig som gravid. Hur tröttheten hänger över en hela tiden, hur hjärnan inte tar in information och hur enormt dåligt samvete man får av att inte vara en fullt fungerande människa.
Jag har aldrig känt mig så trögfattad som nu, aldrig varit så glömsk som nu och aldrig varit så osugen på att göra något annat än att vara hemma, ifred. Aldrig känt mig så svag och osjälvständig.
Förra veckan träffade jag en läkare som sjukskrev mig på 25% eftersom mitt järnvärde är så lågt att det rent av är extremt. Dessutom har jag ingen ork eller lust till någonting. Dessa två faktorer hör såklart ihop och förhoppningsvis så blir det bättre när värdet går upp.
Jag ska dessutom gå på samtal på MVC och försöka få ordning på alla tankar och känslor om den här graviditeten. För det är inte bara en härlig mysig period.
För min del skulle jag gärna spola fram tiden 3 månader och bara ha min bebis här. Jag tycker inte att det är härligt att vara gravid. Hur oerhört otacksamt det kan låta.
Jag känner mig stressad över att det ska hända bebisen någonting, har dåligt samvete för att jag inte fungerar som jag ska och inte är en top notch kollega, vän eller sambo och mest dåligt samvete har jag mot mitt barn.
Jag känner mig så hemsk som inte uppskattar min graviditet. Får dåligt samvete varje gång jag säger ”det hade jag gärna gjort om jag kunnat/inte varit gravid/inte varit så trött” eller varje gång jag säger ”ja, det var ju inte planerat att bli gravid precis när jag bytte jobb”. För jag önskar ju inte att jag inte vore gravid.
Det var aldrig självklart för mig att jag skulle kunna bli gravid och få ett barn, det är det fortfarande inte. Jag är otroligt tacksam över att min kropp har samarbetat så bra hittills och att jag sluppit fysiska komplikationer i större utsträckning. Framförallt är jag så tacksam över att jag har ett levande, friskt barn i min mage.
Nu är det bara mitt dåliga samvete och min prestationsångest jag ska jobba på. Jag måste sluta känna dåligt samvete för att jag inte vill/orkar följa med på saker utan helst är hemma. Jag kan inte känna ångest över att jag ”smiter tidigt” från jobbet. Det är ju en läkare som bedömt att jag inte klarar av att jobba heltid.
Framförallt måste jag sluta be om ursäkt för att jag är gravid. Även om tidpunkten kanske inte är optimal så är det här barnet både planerat, efterlängtat och otroligt älskat. Det är inget misstag eller jobbig omständighet som jag ska be om ursäkt för.
Nu ska jag försöka släppa stressen över att jag inte blev klar med det jag skulle på jobbet idag, boka av en del saker utan dåligt samvete och strunta i att badrummen behöver städas. Jag ska ligga i soffan och njuta av lugnet och att jag har en helg framför mig där jag mestadels ska vara hemma och mysa.
Det måste få vara ok att inte vara på topp, även om man inte har ont någonstans. Det måste få vara ok att vilja vila.
