Linas Blogg

Så skönt att det äntligen är helg. Det har varit en tuff vecka på jobbet så det var välbehövligt med två lugna dagar nu. Igår fick jag den här fina tulpanbuketten av R. Så vårig och härlig! Bra start på helgen måste jag säga.

Idag fick jag dessutom sovmorgon till kvart över nio och sedan åt vi lång och mysig frukost. Älskar att duka fint till helgfrukosten med mitt Ostindia-porslin.

Igår kom även Philips födelsedagspresent från hans morfar. En Bobby car som var sååå rolig. Så nu har vi kört runt lite inne och övat, sen är tanken att det ska vara en utomhusleksak.

Idag har vi inga särskilda planer. Jag har ont i ryggen så det blir inga vilda aktiviteter (till skillnad mot övriga helger?) utan mest hemmamys. Skulle vilja ta en promenad till Granngården och köpa lite jord och några nya dahliaknölar. Mina dahlior blev ju riktigt lyckade förra året så jag är väldigt sugen på att plantera flera.

 

 

Idag fyller den här härliga, gulliga, snälla, roliga och smarta ungen två år! Det känns som att det var nyss han var så liten, så liten och helst ville ligga på sin mamma hela dagarna och på ett annat sätt känns det som att han alltid funnits.

Är så otroligt glad och stolt över min fina lilla kille. Det bästa som finns är att vara hans mamma. Så grattis till mig som fått vara mamma i två år. På riktigt, de bästa två åren i mitt liv.

Tack fina ni för all respons på förra inlägget. Helt otroligt att det fått 3500 likes, jag som brukar få ett 20-tal annars. Så skönt att inte vara ensam.

Den senaste tiden har inte varit bra, alls. Jag har varit så trött, stressad och nere. Ångestkänslorna som jag inte känt av sedan i somras har kommit tillbaka och det kryper i kroppen.

Att försöka sköta sitt jobb och samtidigt inte försumma sitt barn som inte förstår att mamma jobbar hemma är så svårt. Jag har hela tiden dåligt samvete.

Idag vabbar jag på förmiddagen och kommer nog att göra detsamma imorgon. Känns bra att faktiskt kunna ge Philip full fokus en del av dagen.

Något mer som är försummat just nu är mitt utseende. Herregud. Det var länge sedan jag var så här ful. Usch. Mitt hår är inte klippt på snart ett år, min hy är så tråkig och jag har noll ork att fixa mig. Usch.

När den här Corona-karantän är över ska jag unna mig ett frisörbesök deluxe. Total makeover. Kanske unna mig en ansiktsbehandling och lite fransar också.

Nej, nu får det vara färdiggnällt. Jag ska återgå till mitt kaffe och ni får njuta av några härliga bilder på ljusglimtar i mörkret just nu. För givetvis finns det sådana.

 

Först och främst vill jag bara varna för att detta inte är något mysigt feelgood-inlägg. Jag vill ju verkligen skriva sådana men nu är jag på så dåligt humör och så trött på så mycket så det blir ett argt och gnälligt inlägg istället.

Jag är så stressad över hela corona-situationen. Inte över att bli sjuk själv, även om det är något jag helst slipper. Utan för att jag är rädd att någon av mina föräldrar ska bli smittad, de närmar sig 70 och min pappa är ju inte direkt den friskaste jag känner. Dessutom har R astma så han är också i riskgrupp vilket gör att jag oroar mig för honom med. Jag får ju ångest av sjukdomar i vanliga fall så nu är den liksom uppskruvad till max.

Om man får vara lite egoistisk så stressar jag även över vår arbetssituation just nu. Eftersom min mamma gått i frivillig karantän och inte ska träffa oss på ett tag så har vi ingen som passar Philip vilket gör att jag och R delar på barnpassningen och jobbar hemifrån så mycket som möjligt. Det funkar ju helt ok, framför allt för mig som kan styra all tid som jag inte har kundtelefonen själv. Men det är ju inte optimalt.

Om skolorna stänger kommer vi desstom att ha två barn till hemma på obestämd framtid och tro mig när jag säger att alla vi fem, hemma, ”instängda”under lång tid inte är en särskilt drömmig upplevelse. Att dessutom försöka få något vettigt jobb gjort under tiden…. Näe.

Jag önskar ju att någon visste hur lång tid det kommer att vara såhär. Är det två veckor eller två månader? Hatar som ni vet ovisshet och att inte kunna planera framåt. Min mamma frågade igår om hon tror att vi kommer kunna fira midsommar ihop och den tanken gör mig så deppig. Att inte kunna leva som vanligt fram till midsommar. Usch.

Sen blir jag så jävla förbannad på alla respektlösa människor som varit utomlands, till och med i riskområden och inte håller sig hemma i den rekommenderade 14 dagarna. Bara i staden där jag bor fick vi hem en buss med skidresenärer från norra Italien för 10 dagar sedan. Tre av dem gick direkt till sin arbetsplats på sjukhuset dagen efter och en av dem deltar i diverse idrottsevenemang (som i och för sig borde varit inställda) och jobbar med människor. Värst var att jag såg igår att en av dem är med i en facebookgrupp där hen anmälde sig som frivillig att hjälpa människor som behöver handla etc.

Jag känner bara att om man varit i riskområden och vill ”hjälpa till”, stanna hemma i 14 dagar! Oavsett symptom. Vad är det som säger att man inte börjar hosta när man står hemma hos Vera, 87 med matkassen som man precis ”hjälpt till” med att handla? Eller när man ska träffa Arne, 91 på sjukhuset och ta lite prover? Eller när man sitter i fikarummet på sitt jobb med 30 andra människor som aktivt valt bort att vistas i riskfyllda länder?

Nu kommer jag att få en mängd kommentarer om hur fel jag har, att jag hänger ut folk till höger och vänster eller hur mycket jag överdriver. Men vet ni vad? Jag bryr mig inte. Just nu tycker jag inte att man kan vara nog försiktig. Hellre att jag själv i augusti skrattar åt hur rädda vi var än att hela världen skrattar åt Sverige som inte tog corona på allvar. Så känner jag.

 

Hej på er!

Är det bara jag eller har den här veckan varit väldigt lång? Jag tyckte att det kändes som fredag redan i tisdags eftermiddag. Nu är det dock fredag på riktigt och jag har suttit hemma och jobbat idag på grund av Corona-viruset. Vi har fått instruktioner på jobbet att de som kan jobba hemma bör göra det så idag har jag suttit ute på vårt hemmakontor. Mysigt men lite ensamt måste jag säga.

Hur som helst jobbade jag bara till 13 idag vilket var så skönt eftersom veckan varit minst sagt intensiv. Dels Corona-stress och dels så har jag äntligen fått klart alla papper inför min nya anställning som börjar i Maj.

Ja, ni läste rätt. Jag har alltså sagt upp  mig och i Maj börjar jag min nya tjänst som Kundansvarig på Västerviks Miljö och Energi. Det är ett jobb som kommer innebära mer kommunikation vilket är vad jag alltid velat jobba med så det ska bli så roligt. Blir ju nära och bra för mig också eftersom det inte ligger så långt från där vi bor. Dessutom ligger ju Philips förskola på vägen dit så när han väl börjar där så får jag nära och bra när jag ska hämta och lämna om dagarna.

Det känns bra med lite förändring nu. Jag har ju känt att det är något som skaver hela hösten/vintern och även om jag verkligen gillar min arbetsplats så är inte ekonomi det jag vill jobba med på heltid. Nu kommer jag att ha mer blandade uppgifter vilket jag tror kommer bli toppen.

Nu kommer resten av familjen hem strax så jag ska stänga ner datorn och fixa lite mellanmål. Sedan väntar en förhoppningsvis lugn helg (yeah right med tre barn, haha) hemma. Jag har inget planerat och ska försöka hålla det så. Kanske hinner åka ut till stallet en stund någon av dagarna, det vore kul.

Hoppas att ni får en mysig helg!

Hur kom ni igång med att P äter själv stegvis med bitar och sådär…när ökade ni storleken? Uppfostrar du också dina bonusar eller låter du bli att säga till dom om det är något, är du ensam med dom eller är din sambo alltid med?
Semester planer inför sommaren? Vill ni gifta er? Viklet efternamn har P fått eller har han bådas…gärna mer från ert hem och dagens outfit för inspiration :):)

Philip var ju väldigt skeptisk till bitar i början och spottade ut mycket. Men vi bara fortsatte att låta honom smaka mat med bitar i och till sist gav det med sig. Han kan fortfarande tramsa lite med konsistenser ibland men när han har provat något ett par gånger så brukar det gå ner. Jag uppfostrar inte på det sättet att jag sätter reglerna för mina bonusbarn men jag ser till att de regler som deras pappa bestämt hålls. Sedan diskuterar vi ju såklart hur uppfostran av alla tre barn ska se ut. Vi är ensamma då och då men på vardagarna är vi oftast hemma allihop, precis som de flesta familjer.

Vi har inga semesterplaner och kommer nog inte att planera in något särskilt. Vi ska på ett bröllop men det är i slutet på sommaren så det ingår inte i semesterplaneringen. Vi vill gifta oss i framtiden men det är inget vi har planer på just nu. Philip har mitt efternamn eftersom vi är ogifta och han fick mitt namn från början.

Lovar att bli bättre på att fota så att det kan bli mer inspiration hemifrån och dagens outfit. Här kommer några gamla bilder så länge 🙂

 

 

Hur mår du just nu? Läste din blogg mycket i somras och då kändes det som att du inte mådde så bra. Har det blivit bättre? Går du fortfarande hos psykolog och va tycker du om det? Kram

Just nu är jag i en stressad period men det är helt ok ändå. I somras mådde jag verkligen inte bra och det lyste nog igenom ganska mycket här i bloggen. På ett sätt har det blivit bättre men visst finns det jobbiga kvar, särkilt vissa perioder. I grunden handlar det nog om att jag har svårt att hantera stress och press, något som blivit mycket värre sedan jag var sjukskriven för utmattning i omgångar under 2015-16. Var ju även sjuksriven för stressrelaterad nedstämdhet under graviditeten så jag har svårt att må bra i stressade situationer. Men jag jobbar på det och försöker hitta lösningar för att må så bra som möjligt. Går inte till psykolog längre eftersom de inte har någon psykolog kvar där jag gick och när jag efterfrågade det hos min vårdcentral sist så ignorerades det. Jag tycker att det kan vara jättebra att prata med någon utomstående förutsatt att man klickar med den man ska prata med och känner förtroende.